Vänstervåg skakade Verdandi

Andreas Murray ger en historisk tillbakablick.
Även publicerad i UNT söndag 28 oktober 2007

Genom föredrag, debatter och småskrifter spelade studentföreningen Verdandi en viktig roll som opinionsbildare kring Uppsala universitet långt in på 1960-talet. Den turbulenta vänstervågen omkring 1968 skakade föreningen som dock fortfarande är livaktig och i veckan firade sitt 125-årsjubileum.

Studentföreningen Verdandi firar i höst sitt 125årsjubileum. Föreningen tillkom år 1887 för att kanalisera de kulturradikala vindarna vid Uppsala universitet. Dess första historia, inte minst dess öde under sedlighetsdebatten 1887, är välkända, men föreningen fortsatte även långt därefter att utgöra ett viktigt opinionsbildande organ. När föreningen fyllde sextio år 1942 gav man ut boken Frihet och samhälle, där bland andra Torgny Segerstedt, senare rektor vid universitetet, var en av författarna. Från detta år, när krigets utgång började skönjas, kan man följa föreningens engagemang i ett föreningsdokument som heter Hänvändelser till offentligheten, och som gäller 1942–1959.

Den 27 mars 1942 protesterade exempelvis Verdandi mot beslagen av tidningar, särskilt massbeslaget av skildringarna från norska fängelser, och den 7 december samma år hölls ett opinionsmöte ”För Humanitet, mot förtryck” tillsammans med Heimdal och Laboremus. I mars 1943 ställ des krav på rättssäkerhet för norska flyktingar i Sverige, och år 1948 uppmanade föreningen regeringen att söka hindra ytterligare avrättningar i Grekland.

I början av 1950-talet fick Verdandi sin nya portalparagraf, skapad av filosofen Thorild Dahlquist, enligt vilken föreningens ändamål skulle vara ”att gentemot över och medelklassegoistiska tänkesätt framhålla att social rättvisa innefattar mycket mer än tryggandet av existensminimum för alla”. År 1953 fick föreningen också sin första kvinnliga ordförande, Anne-Marie Henschen-Dahlquist. Hon var den första kvinnliga ordföranden över huvud taget i en studentförening i staden, bortsett givetvis från Kvinnliga studentföreningen. Bland insatserna under hennes ordförandetid bör nämnas uppmärksammandet av försöken med tandröta som utvecklingsstörda utsattes för. Ett möte i Folkets Hus om detta lockade 200 deltagare och föreningen gjorde också en offentlig protest i frågan. Läget i Sydafrika uppmärksammades också; aulan fylldes när den tidigare Verdandiordföranden Herbert Tingsten talade om apartheid.

År 1958 protesterade föreningen hos franska regeringen dels mot tryckfrihetsinskränkningarna i Frankrike, dels mot tortyren som användes i Algeriet. Den uppmanade regeringen att ompröva Sveriges hållning och stödja det algeriska folkets självständighetskrav. Samma år krävde föreningen att insatserna för att hjälpa de underutvecklade länderna skulle höjas till en procent av nationalinkomsten. Mot slutet av 1950talet inbjöds den portugisiska fartygskaptenen Galvao till Verdandi. Han hade plötsligt blivit internationellt ryktbar när han kapade sitt eget fartyg i protest mot den portugisiska fascistiska regimen under Salazar, och dess kolonialkrig i Afrika. Aulan fylldes. Uppenbart är att föreningen vid vissa större opinionsbildande manifestationer under 1940 och 50talen samverkade med Laboremus och Heimdal. Så skedde till exempel vid Ungernrevolten 1956.

Efterkrigstidens goda ekonomiska tillväxt ledde till en studentexpansion som kulminerade på 1960talet, underlättad av en förbättrad studiefinansiering. Kraven på modernisering och demokrati i utbildningen växte snabbt bland studenterna. Detta var i viss mån en upprepning av frågor som Karl Staaff och de tidiga verdandisterna drivit hårt och med framgång: Man utgjorde då – 70 år tidigare – ett slags studentfacklig gruppering som krävde reformer, mer genomsynlighet och mindre godtycke i utbildningen. ”Atelstveckan” hölls hösten 1961, och ”Kvinnoveckan” våren 1964. En av de första internationella miljökämparna, Georg Borgström, gästade också Verdandi.

På hösten 1965 hölls det första av ett antal så kallade teach-in efter förebild från amerikanska universitet. Möten pågick i två dagar kring ett ämne, och man kunde köpa biljett och komma och gå som man önskade. Det första ämnet var Vietnam, med bland andra Gunnar Myrdal som deltagare. Verdandi var här tidigt ute med ett ämne som under många år framåt skulle dominera studentopinionen. Föreningen kom – som tidigare – i konflikt med rektorsämbetet. En utställning med fotografier från krigets Vietnam fick inte visas i universitetets lokaler, och föreningen protesterade, bland annat genom att meddelanden sändes med stadsbud till rektorn. Följande termin, våren 1966, bjöd Verdandi in till nästa teach-in om ”Det svenska klassamhället”. Så många inbjudna talare var där, att en extra lång affisch fick tillverkas av den legendariske affischmakaren Helmut Rupprecht. Detta var en tid när möten fortfarande refererades utförligt och med fotografier i UNT. Relativt utförligt återgavs händelserna också i rikspressen.

Hösten 1966 inleddes med en teach-in om ”USA:s roll i världspolitiken”. Detta år hade statstjänstemännen genom riksdagsbeslut erhållit strejkrätt. I denna grupp ingick universitetslärarna. Under hösten inledde dessa en strejk. Verdandisterna reagerade mot att denna grupp skulle använda strejkvapnet omedelbart, och därmed komma i konflikt med de övriga fackliga grupperna om ett begränsat skattefinansierat utrymme. Rätten till fackliga aktioner hade varit en av Verdandis viktiga frågor, men ansågs komma i en ny och oförutsedd konflikt med en annan av föreningens grundvärderingar: Utjämnandet av klasskillnader. Minst tre professorer lämnade föreningen. Föreningen startade ett ”fritt universitet”, och flera personer anlitades som lä rare. Rektorn medgav att universitetslokalerna användes till det fria universitetet.

Verdandi synes under sina tidiga år några få gånger som förening ha deltagit i enstaka demonstrationer, bland annat på första maj, och i rösträttsfrågan. I övrigt gällde att om man demonstrerade så var det på individuell basis. År 1968, som utnämnts till studentrevoltens speciella år, gick två första majtåg i Uppsala, samma sträcka, men i motsatt riktning. Det ena var det traditionella, det andra var organiserat av Röd Front, en paraplyorganisation för den icke socialdemokratiska vänstern. Verdandis styrelse hade vid denna tidpunkt förnyats kraftigt, då äldre styrelseledamöter enbart satt i mindre föreningsorgan, eller helt lämnat det aktiva föreningsarbetet. Den nya styrelsen beslöt att Verdandi skulle låta sig representeras i Röd Front. Detta var en så märklig tid att även Liberala studentklubben av såg att gå med i detta tåg! Föreningens ”skriftkommitté” gav ut en fyrsidig kritik av styrelsens planer. Det utlöste två på varandra följande medlemsmöten med en stor mängd deltagare. Debatten blev intensiv och det slutade med att man beslöt att ett deltagande i Röd Front-tåget var oför enligt med Verdandis ideal. Krisen var ett faktum.

Åren efter detta fortsatte styrelsen och föreningens övriga kommittéer sitt arbete. Men flera som varit aktiva tidigare avslutade vid den här tiden sina studier, och flyttade. Bokutgivningen kom också att bli mer osäker. Dock kom utgivningen av Verdandis Barnböcker i gång – ett tjugotal stycken mellan 1970 och 1980. De utgjorde startskottet för en helt ny typ av barnböcker, som i dag är helt etablerad. Här kan nämnas den legendariska Sprätten satt på toaletten, samt böcker som Plats för Vanna (om en utvecklingsstörd flicka) och Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika. En del av dessa böcker kom också att ges ut i Danmark och dåvarande Förbundsrepubliken Tyskland. Bokutgivningen gav en del eko och har tagits upp i avhandlingar och uppsatser. Den uppmärksammades också i tv.

Vidare anordnade föreningen ett antal studieresor till länder av intresse, till exempel Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Tanzania, Zambia. i några fall ledde detta till bokutgivning. Under 70- och 80-talen fortsatte föreningen det traditionella grundarbetet med möten och diskussioner, men denna kärnverksamhet drog inte några större skaror. Tv-debatter som tog upp politiska och kulturradikala ämnen hade nu blivit en del av vardagen.

Om Verdandis första kris under denna period var en vänsterkantring så blev nästa en högervridning. Den begränsade mötesfrekvensen och bristen på uppmärksamhet medförde paradoxalt nog att Liberala studentklubben önskade annektera föreningen, och kalla sig Liberala studentföreningen Verdandi. Detta motsatte sig givetvis äldre och nya medlemmar, och en mindre tidningspolemik utbröt i frågan, vilken, som alltid, fördes i UNT. Ett större möte kom att ordnas i Gamla stan i Stockholm i maj 1989, huvudsakligen med motivet att äldre medlemmar skulle kunna råkas igen. Aktuella frågor i tiden belystes i kortare anföranden.

Vid föreningens årsmöte i Uppsala på hösten samma år valde man verdandisten och DN-medarbetaren Bengt Alexanderson till ordförande. I ett brev till Liberala studentföreningens ordförande den 18 december 1989 påpekade han att Verdandi i UNT en månad tidigare av denna kallats för ”något slags socialistisk sekt”. Alexanderson argumenterade mot detta, och menade att med detta begrepp menats skiftande ting, men ofta har avsetts ”planhushållning av östeuropeisk modell och diktaturstyre av traditionell östeuropeiska märke”. Han utbrast vidare: ”Månntro det är till exempel Astrid Hedenius och Sven Hamrell som i dagens Verdandi står för [detta]? Nog av raljeri – nu till huvudsaken:” Därefter framställde han önskemålet att Liberala Studentföreningen skulle utfästa sig att inte använda namnet Verdandi i sin föreningsbeteckning efter ingången av det nya året 1990. Så blev också fallet. Och 1999 kom i Verdandi-debatt ut den väsentliga boken Ubåtsfrågan – En kritisk granskning av den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma. Som tillskyndare, inspiratör och samarbetspartner bakom den boken stod den i femtio år ständigt aktive och inspirerande verdandisten Sven Hamrell.

Föreningen har mot många odds fortsatt sitt liv. Den har till exempel numera en hemsida på nätet: www.foreningenverdandi.se . I fredags genomförde Verdandi ett seminarium i Stockholm med anledning av de 125 åren. Tore Frängsmyr föreläste om ”Åttitalsradikalismen som världsåskådning och ideologi” varefter hölls två paneldebatter kring ”Tryck- och yttrandefriheten i vår tid”, samt ”Den sociala rättvisan i vår tid”. Paneldeltagare var verdandisterna Olof Kleberg, Ann Wilkens, Anders Ehnmark, Michael Sohlman, Sten Johansson samt Laboremus nuvarande ordförande Marika Lindgren Åsbrink.

 

Andreas Murray

leg psykolog, psykoanalytiker och ordförande i Verdandi

  

 

Copyright © Föreningen Verdandi 2010-09-29 info@foreningenverdandi.se mbj